»Hvad är det? Hvad är det? Jag tycker mig skönja ett folkmotiv i allt detta virrvarr, men sammanbindningen! Harmonierna! Hvad i alla dar är det?»
Nu lät gossen fidelunkan spraka.
Den stormade och dansade, jublade och hvirflade i ett sådant raseri af toner, att lärarinnan omöjligt kunde sitta stilla.
»Nej, detta skall undersökas!» ropade hon och rusade ut genom dörren.
Hon såg just Fidelunkans ena ben, då han försvann in i skogen — och hon efter.
Det blåste hårdare och hårdare; det blåste upp till storm.
Fidelunkan spelade med full musik bakom en buske, och mamsellen jagade dit bort. Då var han långt borta bakom ett träd och blåste tre klingande hornsignaler. Som en hvirfvelvind var hon efter.
Men han var rask på foten och nu hörde hon långt, långt borta fidelunkan klinga som en kontrabas.
Andlös rusade hon fram öfver visset löf och afbrutna grenar, föll öfver stenar och plaskade ned i bäckarna — men fidelunkan ljöd mer och mer på afstånd, och nu försvann den i fjärran som en klingande violinton, som mamsellen i alla fall aldrig skulle nå.
Hon satt på marken och gned sina stötta knän, och så traskade hon hem för att sluta sin uppsats om folkmusiken.