Men Fidelunkan var redan långt borta, inne i byn, gömd under värdshussalens fönster, innanför hvilket Per skräddare spelade till dans på sin gnällande klarinett.
Det var just: »Der vän, som kommt», som han med gälla toner afblåste, då Fidelunkan tog upp andra stämman på sin fidelunka.
Han spelade också: »Der vän, som kommt», men hela tiden en half ton bredvid. Lika tydligt och klart, som skräddaren spelade melodien, lika tydligt följde Fidelunkan en half ton under, hängande sig så fast, som om han hade tag med båda händer.
Skräddaren hörde, hur underligt klarinetten lät. Han blef rödare och rödare i ansiktet, ögonen lyste som bläck och bolmade ut ur hufvudet, och kinderna svällde som luftballonger.
»Nej men, Per skräddare! Hur spelar du i kväll!» ropade flickorna. »Hu, hvad det är falskt!» och så höllo de för öronen.
Men Per skräddare skrek med dubbel kraft på klarinetten, och Fidelunkan skrek lika högt en half ton under.
Då började alla gossarna att skratta åt Per skräddare. Han var blå i ansiktet och hans svarta hår droppade af svett och pomada. Han kråmade och spände sig i sin blå vadmalsdräkt under sin prickiga halsduk och såg ut som en kalkontupp, som pöser upp sig. Men lika skärande falskt tjöt klarinetten.
»Jag spelar rent! Jag vet, att jag spelar rent!» skrek han med tårar i ögonen och kastade klarinetten; men då kilade Fidelunkan in i skogen.
Utanför det lilla huset, där skolmamsellen bodde, stannade han. Där inne brann ljus. Mamsellen satt och skref på en uppsats om: »Folkmusiken och dess betydelse», då Fidelunkan smög sig tätt under fönstret och gaf henne ett glatt lag med fidelunkan. Det lät som en hel orkester skulle ha exploderat utanför rutorna.
Hon for upp med ett skrik.