Men se, då blef gossen ond. Han klämde sin fidelunka hårdt mellan tänderna, och han rynkade ögonbrynen och började att blåsa, så att kinderna stodo som segel på en fregatt.
Ute blåste det också. Stormen slet alla de vissna bladen af träden och jagade dem framför sig som en flock vilda fåglar.
Innanför de stängda luckorna i prästgården satt prästen och spelade kort med sin hustru. Där var varmt och godt, ljus på bordet, och prästfrun hade lagat en stor, rykande toddy till prästfar. Prästen var vid godt lynne, ty han satt med trumf ess på handen, men just som han skulle till att lägga ut det, får han höra det förskräckligaste tjut. Det var Fidelunkan, som gick förbi och blåste på ett stycke.
Det hven och ropade och hotade som basuner.
»Hu, bevare mig!» sade prästfar och släppte korten. »Det var otrefligt! Det låter ju som själfva domsbasunen!
Nej, mor! Jag tror vi kasta korten!» fortfor prästen. »Det var en vidrig musik,» och så reste han sig och gick in i husets allra innersta kammare, och där stod han och höll för öronen, ty det var riktigt styggt, hvad de trumpeterna liknade domsbasunen.
Men Fidelunkan gick vidare och kom till skolmästarhuset. Där började han ett nytt stycke.
Skolmästaren satt och halfsof öfver tre dumma bondpojkar, som han skulle läsa öfver med, och allt emellanåt gaf han dem ett rapp. Då spratt han upp och lyssnade. Det var förskräckligt, hvad det skrek utanför! Det lät, som om alla de gossar, han hade pryglat och örfilat i hela sitt lif, hade stämt möte och nu vrålade under hans fönster. Han hade knipit många både gula och blå, och Fidelunkan brukade han dra vid örat tvärs öfver golfvet och så ge honom med linjalen. Nu var det som om hundra gossars jämmerrop och ilska piskade på rutorna.
Skolmästaren slog igen boken och skakade sömnen af sig.
»Det kan vara nog för i dag, gossar!» sade han. »Det är ju ett sådant Herrans väder, att ingen kan höra ett ljud,» — och så lät han gossarna springa.