Och så ville han ha moderns vänliga ögon och faderns stränga ord in i fidelunkan, och han försökte också med älfven, och med all den harm och vrede han kände, när de sade, att han icke var »riktig».
När han gick ensam ute i skogen och spelade, kände han det som om fåglar och träd, blommor och bäckar, allting omkring honom så väl förstod hvad han menade och svarade honom därpå. Och när han såg sin gamla mor le och gråta, när han spelade, såg han, att också hon förstod honom, men annars fanns det ingen i hela bygden, som brydde sig det ringaste om vare sig honom eller hans fidelunka.
Ibland kunde han bli riktigt ängslig, och då tänkte han: »Kanske är det sant, att jag inte är riktig?» Men det varade endast ett ögonblick; så snart han började att spela, visste han, att det bästa, han hade, satt i hans fidelunka.
»Det är bara här i bygden folk inte begriper mig,» tänkte han. »Om någon komme långt bort ifrån, ifrån ett ställe, där de aldrig ha hört hvarken skolmästarens fiol eller Per skräddares klarinett, skulle de kanske tycka om, att höra på min fidelunka.»
Och om sommaren kommo verkligen två främmande herrar resande och togo in på gästgifvargården. Det var sådana herrar, som skrifva i tidningar, och som nu reste land och rike omkring för att få något att skrifva om.
De vände sig till prästen och till skolläraren och framför allt till folkskollärarinnan, ty hon kunde nog bäst af alla ge dem upplysning om, hvar det fanns något »folkligt». Och skollärarinnan kom rusande och sade dem, att hon hade två alldeles utmärkta spelmän att låta dem höra. Den ena var den gamle skolmästaren, bondemannen, som spelade på sin fiol med tre strängar. Det var så fult och falskt som möjligt, men det var just det, som var det fina. Den andra var Per skräddare; han var den, som spelade allt som »låg i luften». Han hade en klarinett, som skrek och gnällde hvarenda visa, som var på modet, och när han spelade: »Der vän, som kommt», kunde man säga, att han anslog rätta strängen i folkets bröst.
Fidelunkan nämnde hon icke ens. Hvem gitter tala om hvarje struntpojke, som springer kring knutarna och hvisslar.
Och så skref den ena af herrarna en lång historia om skolmästaren: »den hjärtlige gamle fiolspelaren», och den andre skref om Per skräddare: »nutidens och folkets man» — men ingen af dem brydde sig det minsta om Fidelunkan. Han vallade just då kor uppe i fjället, och spelade för alla de hvita fåglarna vid Lofallet.
Om man bara hade låtit honom vara i fred, men då hösten kom, började åter alla människor att käxa på honom.
Prästen förmanade, skolläraren bannade, folkskollärarinnan hånade, fadern grälade, flickorna skrattade. Bara han kom gående, den stackars gossen, ropade alla: »Se, där kommer den token med sin fidelunka!»