»Hvad är det med din fidelunka?» frågade hon gossen och såg skarpt på honom. »Hvad hör den till för en art af instrument? Är det ett konstinstrument eller ett folkinstrument? Hvad innehåller den och hvad kan den åstadkomma? Låt mig bara få se den, så skall jag förklara den för dig.»
Men gossen svarade icke alls. Han stirrade henne stint in i ögonen, bet ihop läpparna och hvisslade helt sakta den gladaste melodi på sin fidelunka.
»Du är en envis best, eller också är du inte riktig,» sade lärarinnan, och det blef snart det vanliga talet, att gossen icke var riktig.
Men då grät modern och sade, att om det så var det sista ord hon skulle säga, så var det det, att hennes Fidelunka-pojke var »riktig».
Emellertid brydde sig icke gossen om, hvad de sade om honom, eller han försökte att icke bry sig om det.
Ibland såg han verkligen så sorgsen och olycklig ut, att det kunde göra en riktigt ondt om honom.
Ibland blef han så arg och ond, att ingen vågade komma nära honom, och så kunde han åter se ut, som om han bara satt och gapskrattade åt dem allesammans.
Men flere och flere nyheter hittade han på med sin fidelunka. Allt hvad han såg och hörde stoppade han in i den, och om allting kunde sedan fidelunkan sjunga.
Först var det trastarna i talltopparna, och bäcken, som kom ned från berget. De bodde alltid i fidelunkan. Så kom natten och mörkret dit, och så ville gossen försöka, om han icke kunde få stjärnorna in i den; åtminstone ett par af de små.
Och då han en afton satt och spelade för sig själf, medan modern kokade gröt, såg hon upp och sade: »Hvad det där var mildt och stjärnklart!»