»Om du ändå kunde lära dig att spela som Per skräddare!» sade fader Lars till sin gosse, och då, kan ni tänka er, gaf pojken endast detta svar:
»Om jag också kunde, så ville jag inte!»
Nej, han satt i all stillhet och gjorde sina förbättringar på sin fidelunka, och då han ständigt sysslade med den, och aldrig tycktes tänka på annat, kallade man till sist honom själf för »Fidelunkan».
»Om jag ändå visste, hvar du har den där flöjtstackarn,» sade modern, »i munnen eller i magen? Gapa, så att jag kan se efter!»
Och gossen gapade, men då teg fidelunkan.
Och modern talade till den gamla skolmästaren därom, och han sade, att de icke skulle vara bekymrade. Det var en barnsjukdom, som säkert gick öfver, liksom mask, och han skulle nog kunna prygla det ut ur pojken, och så slog han honom med linjalen så att det sved.
Gubben Lars frågade till och med prästen, och han var icke säker på, om icke arfsynden själf dref sitt spel med i saken och lofvade att varna därför; och i nästa predikan han höll, som var så lång som från jul och till midsommar, och så galant afdelad i tre lika långa delar, gaf han en och annan vink om att hvad som icke är till gagn för en själf eller ens nästa, och hvad som icke liknar något man har känt förut, är det bäst att akta sig för som för spöken.
Men den, som var Fidelunkans värsta ovän, det var skolmamsellen. Det var en folkskolelärarinna, som nu aflöste den gamle skolmästaren, och det var en mamsell med ben i näsan och benan på sned, må ni tro!
Och så hon kunde se’n!
Hon lärde barnen att tänka efter ljudmetoden, och hon kunde slå upp i almanackan och finna regler för allt hvad man skall tro och göra.