Och hvad de mest hade emot den, var, att det icke var något reelt och välkändt instrument, ett sådant, som man kunde låta höra sig på och förtjäna beröm och slantar för.
Där fanns nu först och främst skolmästaren!
Han var gammal, men han spelade ännu på sin fiol med de tre strängarna, som han hade spelat på hela sitt lif, och alltid samma stycken. Det var något att höra, det!
Det lät som när man kniper en gammal sjuk katt i svansen, och så trampade skolmästaren takten motsatt till hvad han spelade. Men skolmästaren var ju också en så lärd man!
När han någon gång om söndagseftermiddagen gick ut med sin fiol på armen och spelade, så tittade bönderna ut ur fönsterna.
»Han är något till rar, den skolmästarfar!» sade gubbarna, och gummorna snöto sig i förklädet och fingo rödkantade ögon, och ungarna sprungo efter honom och ropade: »Hurra för skolmästarn!»
Och så var där Per skräddare! Han var styf på klarinetten, och honom bad man till dansgillena för att spela, och han fick öl och brännvin och mången gång en hel blank krona för musiken. Per skräddare var nu också en vacker karl! Tjock och stinn var han, med kolsvart hår och svarta polisonger, och klädd i sprittnya vadmalskläder, som sutto så stramt, att det såg ut som om de voro sydda på honom. Kring halsen hade han en eldröd sidenhalsduk, som var bunden ända upp under öronen, och när han spelade, svettades han, så att han blef blank i ansiktet.
Och hans klarinett! Jo, det var ett instrument! Den gnällde och skrek lika högt som auktionsutroparen vid stationshuset eller som klockaren, när han sjöng i näsan, och när Per skräddare var färdig med sitt stycke, hällde han det klaraste spott ur klarinetten och såg sig omkring med triumferande min.
Och alla flickorna beundrade Per skräddare.
Han kunde inte bara polskor och hambopolskor, men nya melodunter från Stockholm och Köpenhamn, ja, från själfva Hamburg, och när han spelade den polka, som då var mest på modet, den, som de kallade: »Der vän, som kommt!» ja, då hoppade alla flickornas hjärtan i polkatakt, och en hvar af dem tänkte på Per skräddare.