För icke så värst längre sedan bodde nere i Småland en gosse, som icke ville arbeta.
Hans föräldrar voro fattigt torparfolk, som måste slita och släpa från morgon till kväll. Rundt omkring i bygden bodde också mest fattiga torpare, och alla arbetade de från morgon till kväll.
Men gossen, som jag skall berätta om, han ville icke arbeta, hvarken ute på fältet eller i skogen eller inomhus.
Och ändå tyckte han själf, att han arbetade riktigt galant, ty han arbetade ständigt på sin »fidelunka». Hans fidelunka var ett instrument, som gossen själf hade hittat på. Det var icke en trumpet och icke en flöjt och icke en mungiga. Det var en fidelunka.
Den var så liten, att man knappt kunde se den, och gossen gömde den långt inne i munnen, och så spelade han på den.
Ibland lät det som om han sjöng, ibland som om han hvisslade, och ibland kunde fidelunkan ta till att brusa och lefva, som om det satt en hel flock musikanter inne i halsen på pojken.
När han spelade sakta och vänligt på sin fidelunka, kände sig hans mor så underligt öm om hjärtat. Hon kom att tänka på den tid, då hon icke var den gamla rynkiga och tandlösa mor Anna, som hon nu var, utan den vackra och glada Jönköpings-Anna, som hon kallades i sina unga dagar, då hon svingade kring majstången med sin egen Lars.
Och fader Lars såg upp öfver glasögonen, där han satt och lappade sina stöflar om vinterkvällarna och såg på sin gosse, när han spelade, och så tänkte han på den tiden han först byggde stugan och förde sin vackra Anna dit in, och huru han hade tänkt sig, att lycka och välstånd skulle komma med åren, i stället för fattigdom och motgångar, sjukdom och svält.
Och medan gossen spelade, tyckte fader Lars, att stugan blef ett par alnar högre, och det kändes så lätt och luftigt kring hjärtat, och han började tänka på våren och lägga nya planer, om huru allting då skulle bli bra.
Men fastän både far och mor aldrig voro så glada, som när de hörde gossen spela, tyckte de dock båda, att det var bara latmansgöra. Han skulle lappa kängor eller hugga ved eller lära sig ett ordentligt handtverk och icke bara sitta och vrida och vända på sin fidelunka.