Böljorna blefvo höga som hus, som kyrkor, som tornspiror. Det var svarta, blanka afgrunder emellan dem, det var svindlande toppar med sprutande, hvitt skum. De kröpo tillsammans och reste sig, sprungo fram som tigrar, vrålade som vilda lejon, tjöto som onda andar — brusade, dånade, vältade fram, som om de ville uppsluka jorden.
Då lyfte Violanta sina armar i skräck emot himlen.
»Hafvets vilda vågor!» ropade hon. »Hafvets vilda vågor! Hvart skall jag fly?»
Hon vände sig för att komma undan, men hafvet var efter henne.
De närmaste vågorna slogo snaror om foten på henne, så att hon föll. De nästa drogo henne ned. De, som följde dem, slogo öfver henne.
Hon uppgaf blott ett enda skrik, och så försvann hon i djupet.
Och böljorna hoppade och dansade öfver henne, refvo och sleto i henne, trampade och krossade henne, skrattade och sjöngo och skreko och tjöto:
»Känner du oss nu!» ropade de till henne, där hon flöt som hvitt skum öfver afgrunden.
»Känner du oss nu! Alla hafvets vilda vågor!»