En hel här af små krusiga böljor flöto fram med en glans som af blått stål.
Då skrattade Violanta och klappade i händerna.
»Nu komma de! Nu komma de! Hafvets vilda vågor!»
Då ljöd en underlig stöt i luften, och plötsligt lyfte sig hela hafvet, mörkblått och brusande, och kom som en anfallshär i samlade kolonner mot stranden.
»Det är hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »De äro härliga att se på!» men hon kände ändå en hemlig rysning. De kommo så säkra och så många.
Men då hven det öfver himlen.
Böljorna reste sig och sträckte på halsarna; de blefvo gröna, de blefvo dunkelblå, de blefvo kolsvarta, och liksom på en hemlig befallning fingo de alla på en gång gnistrande hvitt skum på topparna.
Med våldsamt brak dånade de in emot stranden.
»Hu! Hu!» hviskade Violanta. »De äro förfärliga, hafvets vilda vågor!»
Men hafvet lyfte sig alltjämt högre.