Då hon vaknade, såg hon den djupa blå himlen öfver sitt hufvud, men annars intet.
Först förstod hon icke, hvar hon var.
Allt omkring henne var öde, men så reste hon sig och gick vidare ut i sanden.
Hon såg något skinande blått ligga bakom åsarna.
Det var hafvet.
Men stormen hade dött bort, och hafvet var alldeles lugnt — stort och tyst som luft.
Så långt hon kunde se, fanns icke ett spår af land. Icke en båt, icke ett skepp. Ända till yttersta horisonten var allt ett enda strålande, stilla blått.
»Detta är inte hafvet,» tänkte Violanta. »Det är himlen,» och hon gick ända ned till strandbrädden och stack spetsen af sin sko i vattnet. Icke den minsta rörelse visade, att hafvet rörde sig, det låg stilla som ett stort vilddjur, som ligger på lur.
»Är detta hafvet?» sade Violanta åter och såg sig omkring. »Så hade jag inte tänkt mig hafvet. Skall jag då aldrig, aldrig få se er, alla hafvets vilda vågor!»
Men se — då mörknade det vid horisonten. Den yttersta randen af hafvet blef stålblå, därefter kolsvart, och plötsligt flög det som en rysande ångest i långa stråk öfver hafsytan.