Hon klädde sig hastigt och sprang ut.
Stormen tog i hennes klänning och lyfte henne som ett blad. Hon hvirflade öfver slätten och in i skogen.
Där brusade det i alla kronor, och då och då kom som en basunstöt genom luften, hvarvid ekarna darrade och grenar och kvistar brötos af.
»Hafvets vilda vågor!» brusade det genom skogen.
»Hafvets vilda vågor!» stormade det i floden.
»O ja! O ja! Hafvets vilda vågor!» ropade Violanta, och hon flög framåt som en vild svan med slöjan fladdrande som vingar efter sig.
Buskarna refvo sönder hennes kläder, hon föll öfver stenarna och stötte sig mot trädstammarna, men med ohejdad fart stormade hon framåt.
Från skogen kom hon ut på den öppna heden, där det hvarken växte träd eller buskar, och där gick det framåt med dubbel fart.
Som ett fjun från tistlarna förde stormen henne framåt, närmare och närmare mot hafvet. Hennes fötter berörde knappt marken, hon kunde icke andas längre utan flög som bedöfvad öfver ljungheden mot sandvidderna vid hafvet.
Plötsligt kastade en våldsam vindstöt henne ner, och hon blef liggande under en sandås utan medvetande.