»Däri gör du rätt!» sade hennes härskarinna och såg allvarlig ut. »Ty du skulle inte hålla det!»
Violanta blef röd i ansiktet; ty nog kan man säga sig själf, hurudan man är, men icke tycker man om att höra andra säga det.
»Hvarför tror du inte, att jag skulle hålla ord?» frågade Violanta.
»Det ser jag på dina ögon,» svarade hennes härskarinna och såg henne djupt i ögonen.
»Därinne gå alla hafvets vilda vågor!»
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng det i skogen öfver hennes hufvud.
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» brusade det i floden under hennes fötter.
»Ack ja!» suckade Violanta sakta. »Hafvets vilda vågor! Det är ändå dem, jag längtar till! Kunde jag bara en gång få se dem! Jag vill se dem! Jag vill nå dem; alla hafvets vilda vågor!» — — —
Violanta vaknade nästa morgon vid att det stormade.
Grenarna piskade mot hennes fönster, floden brusade larmande förbi, och löfvet flög som fågelsvärmar öfver ängen.