Allt i naturen blef så nytt och underbart. Jorden blef så rik, floden blef så djup och hemlighetsfull och himlen så hög och gränslös.
Violanta kunde aldrig tröttna på att sitta vid sin härskarinnas fötter och lyssna till de visdomsord, som utgingo från hennes mun. Till och med när hon icke talade, utan endast låg utsträckt på sin bädd och tyst såg upp i löfvet öfver sitt hufvud, voro hennes ögon så fulla af tankar, att Violanta ej kunde låta bli att lyssnande betrakta henne.
Det blef så, som Penserosa hade sagt: ju längre Violanta lefde där, dess mera tyckte hon om att vara där.
Det var ju endast så litet hon kunde bära hem till sin härskarinna, och nu ville hon höra henne tala om allt, allt. Hon ville lära känna naturens alla hemligheter, och därtill räckte ju icke ett helt människolif.
Så gick sommaren som en enda solskensdag.
Rosorna började att vissna, löfvet att glesna, och solen försvann tidigare bakom skogarna, men alltjämt låg Violantas härskarinna ostörd i lä på sin hvilobädd, och Violanta hämtade glödande blommor och mogna bär från ängarna och skogarna till henne.
Då gick en afton en isande kall bris öfver floden, och de första vissna bladen kommo hvirflande ned från kastanjeträdet.
»Ack!» sade Penserosa och suckade. »Det var vinterns första hälsning. Nu jagar den oss snart härifrån.
Nu flyga storkarna och svalorna och änderna bort!» fortfor hon och såg upp mot skyarna, »men du, Violanta, du stannar väl hos mig alltid. Lofvar du det?»
»Alltid! — det är ett svårt ord!» svarade Violanta. »Jag lofvar ingenting!»