»Och nu,» sade hon mildt, »nu kan jag inte ens plocka blommorna i min egen trädgård.»
»Men du, flicka,» fortfor hon, »du, som är ung och frisk, du kan stiga upp till de höjder jag inte kan nå och tränga in i de skogsdjup, där jag aldrig har varit, och du skall hämta mig de doldaste blommor och de lättaste fjärilar och skaffa mig stenar och kristaller från bergen, och sedan skall jag berätta dig de underbaraste ting om dem!
Du anar inte de hemligheter, som stå skrifna med guldskrift i den minsta lilla sten, och hvar enda blomma har sitt eget ord att säga.»
Violanta lyssnade till den sköna damens ord. Hennes röst var så mild och hennes ögon så strålande, och rundt om hennes hviloplats doftade violerna så ljufligt.
»Ja,» sade Violanta. »Jag vill stanna här hos dig! Här är godt att vara! Men hvad skall jag kalla dig?» fortfor hon. »Jag vet ju inte ditt namn!»
»Kalla mig Penserosa,» svarade den okända. »Jag har glömt mitt namn!»
Så kom Violanta i tjänst hos den sköna Penserosa, men där fick hon icke lof att behålla sin grofva arbetsdräkt från kvarnen. Hon fick en lätt, kort klänning, sandaler på fötterna och en tunn slöja öfver håret. Ingenting skulle tynga henne, så att hon obehindradt skulle kunna klättra upp på bergen och tränga in i skogarna.
Och allt, hvad hon fann på sin vandring, måste hon föra hem till Penserosa. Hon satte sig då till hälften upp på sin hvilobädd under kastanjerna, kastade tillbaka den violetta slöjan från pannan och lät Violanta knäböja vid sin sida på gräset, och så började hon med strålande ögon berätta Violanta om allt hon hade funnit.
Det var som om de blommor hon plockat, och som redan började vissna, åter blefvo friska och berättade om det ställe, där de vuxit, och om allt de hade sett och hört från det ögonblick de tittade fram ur jorden.
De döda fjärilarna blefvo åter lefvande, hviskade sakta och fladdrade i de vackraste danser öfver Violantas hufvud. Ja, själfva stenarna mumlade sakta bedröfvade ord, som Penserosa kunde förstå och förklara.