Violanta stannade andfådd och varm.
»Till hafvets vilda vågor,» svarade hon sakta.
»Jaså,» sade den sköna damen och log. »Den vägen gå så många, men de komma sällan tillbaka.
Stanna du hellre hos mig; jag kan behöfva dig, och här är godt att vara, och ju längre du stannar hos mig, dess mera kommer det att behaga dig.»
Då frågade Violanta på hvilket sätt hon väl skulle kunna vara henne till tjänst, ty nog tyckte hon att här var ett godt ställe att vara.
»Jo, ser du,» svarade den okända, »här ligger jag godt och stilla under de höga träden; jag kan se både himlen och jorden och floden, och jag kan läsa om alla naturens under i denna bok. Men ett fattas mig! Jag kan icke gå, utan måste alltid ligga stilla.»
Och så berättade hon för Violanta, huru hon förr hade vandrat omkring öfver allt. Ingen skog hade varit henne för tät, ingen bergshöjd för brant. Allt i naturen ville hon se och känna, allt ville hon nå och taga.
Men så hade hon en dag vandrat högt upp på ett berg, och ute på branten af en klippa hade hon fått syn på en liten blomma, som hon aldrig sett förr. Den hade den vackraste form och var lysande blå. »Blå som ädelstenen i min ring,» sade hon. Den växte så långt ut öfver afgrunden, att hon genast hade förstått, att den skulle bli svår att nå, men hon kunde icke vända sina ögon från den, och hennes hjärta slog högt af längtan att få plocka den.
Så kröp hon försiktigt på händer och fötter ut mot afgrunden för att bryta blomman. Redan var hon den så nära, att hon sträckte ut handen för att taga den, men då gled hennes fot, och hon föll — icke ned i afgrunden, men långt ned utför berget, och där blef hon liggande afdomnad i ett stenrös.
Då hon åter kom till medvetande, fann hon sig liggande med bruten höft.