Den vandrade genom hagar och lunder, öfver fält och slätter, och så kom den till en lång ås af gröna kullar, mellan hvilka den smög sig fram.
Då floden och Violanta kommo fram på andra sidan kullarna, låg en härlig trakt framför dem.
Ängar fulla af högt gräs och doftande blommor bredde sig under höga ekar och lindar, och midt på den allra vackraste ängen låg ett stort hvitt hus i en blomsterträdgård.
Alla markiser för fönsterna voro nedfällda, och där såg så tyst och stilla ut, som om ingen skulle bo i huset, men då Violanta tittade in i trädgården, såg hon, att där måtte bo folk, ty allt var så vackert och vårdadt. Syrenerna stodo så fulla af hvita och violetta blomklasar, att det riktigt pöste om dem. Guldregnsbuskarna dignade under sina långa guldblommor, och alla blomsterrabatter lyste af färgrika tulpaner, aurikler och svärdsliljor.
Men allra vackrast tyckte Violanta dock, att det var ute på ängen. Gräset var silkeslent och grönt och alldeles fullt af doftvioler. De stora kastanjeträden bredde sina starka grenar till den svalaste skugga, hvarigenom solstrålarna glittrade och logo, och här, genom ängen, flöt floden så stilla och tyst, som om den hade lust att stanna med detsamma, så vackert var där.
Och nu såg Violanta, att i skuggan af ett af de stora kastanjeträden låg en kvinna i en hvilstol och läste i en bok.
Hon var lång och smärt och mycket blek. Hennes svarta ögonhår kastade en skugga på hennes hvita kinder, och öfver sitt svarta hår hade hon en violett slöja, som föll från hennes hufvud som två långa dunkla vingar på en nattfjäril. Hennes klänning var af det mjukaste silke och skiftade ljust i alla regnbågens färger.
Hon log så stilla, att Violanta först trodde, att hon sof, men plötsligt såg hon upp med ett par stora, tankfulla ögon.
»Kom närmare!» sade hon med mild röst och sträckte ut sin hand. Det var en smal, hvit hand, hvarpå blixtrade en blå ädelsten som en stjärna.
»Hvart springer du i denna sommarvärme?» frågade hon Violanta.