Och så band hon sin halsduk fast kring håret och sina skor fast på fötterna och började springa allt hvad hon kunde framåt den smala stigen, som förde genom hagarna längs floden.
Då solen steg upp, steg också mjölnardrängen upp och gick ned till den gröna planen vid fallet.
Då han icke fann Violanta där, log han och tänkte:
»Hon kommer nog! Solen har ju nyss gått upp!»
Så satt han där tills middagssolen glödde på vattnet, och då hon ännu icke syntes till, suckade han och tänkte:
»Hon kommer nog! Solen har ju inte gått ned ännu!»
Som det var helgdag, kunde han stanna där nere så länge han ville, och mat och dryck brydde han sig nu icke ett spår om; han satt endast och väntade på Violanta.
Men då solen till sist gick ned efter den långa ljusa vårdagen, och aftonrodnaden släcktes på himlen och dimmorna började stiga upp ur vattnet, grät han och tänkte:
»Hon kommer aldrig mera!» — och hon kom aldrig. — —
Men Violanta följde flodens lopp.