Men då hon såg på hans ansikte, hur ärligt han menade det, och hur rädd han var, att hon skulle gå sin väg utan att svara honom, satt hon kvar och tänkte.
Och hon tänkte, att en sådan vänskap som hans nog icke var så lätt att försmå. Han kunde arbeta som få och spela som ingen, och nog visste hon, att han hade ett hjärta, som man kunde lita på, men hon kunde ändå icke så där med detsamma riktigt veta, hvad hon ville.
Så bad hon honom komma tidigt nästa morgon till samma plats, där de nu sutto, så skulle hon säga honom sina tankar, och därmed måste han låta sig nöja.
Tidigt nästa morgon, innan solen ännu var uppe, gick Violanta ned till den gröna planen vid floden.
Luften var frisk och lätt. Balsampopplarna doftade, gräs och buskar stodo i vårens första grönska, och häggbuskarna hängde med sina hvita blommor ända ut öfver det hvita skummet i fallet.
Bofinkar och svalor sjöngo och skreko i munnen på hvarandra af jublande fröjd, och ute i floden rasade vågorna. Hvirflande och sprutande störtade de öfver fallet och ilade bort i stormande fart.
Violanta böjde sig så djupt ned öfver vågorna, att skummet sprutade henne i ansiktet.
»Hvart skynda ni er hän?» hviskade hon. »Hvart skynda ni er hän?»
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade floden och stormade vidare.
»Ack ja!» sade Violanta högt och bredde ut armarna. »Hafvets vilda vågor! — Dit följer jag också med!»