Hon gick tystare till sitt arbete och dansade icke längre med samma lust.
Då våren kom, och häggen slog ut, gick Violanta ofta ned på den gröna planen öfver fallet och satte sig på den lilla bänken under de stora blommande häggbuskarna. Hon kunde sitta där länge och se ned i floden, och stundom gick hon vågorna så nära, att hon kände, hur det kalla skummet sprutade henne i ansiktet.
Medan hon satt där en afton ensam, kom mjölnardrängen gående och bad att få sitta litet bredvid henne på bänken.
Ja, det kunde han väl få, tyckte hon, och gaf honom plats på det smala brädet bredvid sig.
Först satt han länge och teg, som om han hade svårt att komma fram med, hvad han ville säga, men slutligen kom det.
Han frågade då Violanta så vackert och ödmjukt, om hon icke skulle kunna hålla af honom litet — helst mycket — och bli hans hustru.
Mjölnaren hade ökat på hans lön, och det skulle nog icke dröja länge, innan han kunde bli sin egen.
Ville nu Violanta lofva, att bli hans hustru, skulle han lofva, att göra henne hela lifvet så gladt, som en dans öfver forsen.
»Vi två äro ju som skapade för hvarandra,» tyckte han.
Violanta såg förvånad, nästan litet förskräckt på honom. Hon hade aldrig tänkt på, att hon och mjölnardrängen voro som skapade för hvarandra.