Men Violanta kände sig ganska besviken.
Hon hade tänkt sig något gullgult med flammor, eller något ljust med rosor, men mjölnarhustrun förklarade för henne, hur stark och användbar hennes klänning skulle bli, och så tänkte hon icke mera på den saken.
Hela jultiden gick det muntert till i kvarnen med dans och spel, med hembryggdt öl och saffransbullar så stora som gluggarna i kvarnen. Det kom besök från andra kvarnar och gårdar för att vara med om kvällsgillena, och alla gossar, som kommo, ville gärna dansa med Violanta.
Hon var så ung och vacker och kunde dansa som en hvirfvelvind. Förste mjölnardrängen måste ständigt fram med fiolen, men medan han spelade, följde hans ögon Violanta, och hvar gång hon gick förbi honom, sände han ett vänligt ord efter henne.
Då hände det en afton, då Violanta dansade, att hennes fläta föll ned. Den upplöste sig och håret böljade kring hennes hals och skuldror.
Hon sprang sin väg för att åter fläta det, men då hon kom förbi mjölnarsvennen, grep han i toppen af håret och ropade:
»Nej, se på hafvets vilda vågor!»
»Hvad menar du med det?» frågade Violanta och stannade.
»Jag menar bara, att dina lockar fladdra och rulla som hafvets vilda vågor!» sade mjölnardrängen mildt. Han tyckte, att Violanta såg så mörk ut.
Men det var som om hans ord hade påmint Violanta om något, hon hade glömt, och från den kvällen var hon icke som förr.