Mjölnaren var lika vänlig och snäll, som han var tjock och fet, och hans hustru var ännu vänligare och ännu fetare än han. De hade goda inkomster och voro goda mot sitt folk, och arbetet gick med lif och lust.
De enda, som icke arbetade, voro de små barnen. De sutto för det mesta på mjölsäckarna och åto hvetebullar, lekte kurra gömma mellan säckarna på vinden eller stodo och sågo på hjulen, som snurrade rundt i floden.
Violanta var en stark och kraftig flicka, som arbetade med lif och lust på allt man gaf henne att göra och blef omtyckt af både husbondfolk och tjänare.
Och lika rask, som hon var i arbetet, lika lätt var hon i dansen.
Om lördagskvällarna, när veckans arbete var slutadt och hjulen stannade, fick folket tillåtelse att dansa på den gröna planen ofvanför fallet.
Här var det friskt och skönt öfver de brusande vågorna, som hvirflade förbi där nere, medan karlar och flickor hvirflade omkring i dansen.
Förste mjölnardrängen spelade fiol, och det var en duktig gosse med ett gladt sinne och ett par glada ögon. Han spelade fortare och fortare för att se, hur lätt Violanta kunde svinga sig och hur högt hon kunde hoppa, och så skrattade han och sade:
»Jag tror minsann du är rappare än själfva kvarnhjulen!»
Då julen kom, fick allt folket sin lön och därtill en julklapp. Violanta fick ett par nya skor och så klänningstyget, som hon hade fått löfte på.
Det var ett godt, hemväfdt ylletyg, grått, med blå fasoner, liksom små blad.