»Till hafvets vilda vågor!» svarade Violanta och ville springa vidare.
»Å, stopp litet!» ropade mjölnaren. »Vänta du litet och lugna dig hos oss! Inga vågor kunna vara vildare än dem, som gå i floden, men jag har i alla fall tvungit dem, att drifva kvarnhjulen och att mala säden, och du må tro, att här i kvarnen går det lustigt till, både med arbete och dans.»
Violanta stannade.
Hon hörde kvarnhjulen dåna och klappra, hon hörde dem skratta och sjunga inne i kvarnen, och det var något så friskt och muntert vid alltsammans, att hon kände sig glad.
»Vill du komma i min tjänst,» sade den tjocka mjölnaren på trappan, »så skall du få fullt upp med mat och dryck och en ny klänning till julen.»
»Hurudant är klänningstyget?» frågade Violanta.
»Ja, det får du se till julen,» svarade mjölnaren och skrattade.
Violanta stod ännu en stund och betänkte sig och såg bort öfver flodens hvitfradgiga vågor, men hon var ganska trött af den långa väg, hon hade sprungit, och hon tyckte, att den stora trädgården, som hängde öfver muren, vid kvarnen, såg så hemtreflig ut, och så tog hon tjänst hos mjölnaren.
Här stod arbetet nästan aldrig stilla.
Hjulen gingo natt och dag, och säck efter säck af det hvitaste mjöl blef buren upp på vinden.