Där flöt bäcken långsammare fram i många slingringar och krumbukter, som om den nu riktigt ville se sig omkring, och på båda sidor om den stodo långa rader af pilar och albuskar för att se på, huru fort den kunde springa. Den sorlade och skrattade och sprutade vatten öfver de blå förgät-mig-ejerna, men den skyndade sig alltjämt vidare.
Småningom växte den i djup och bredd och strömmade nu som en bred å genom den tysta, mörka skogen, där de höga träden susade öfver den.
Violanta sprang alltjämt bredvid den.
»Jag följer den,» tänkte hon. »Jag följer den, hvart den går! Då skall jag väl till sist nå dem, hafvets vilda vågor!»
Och ån växte och växte, och nu gick den fram i kraft och ro som en mäktig flod. Den nådde en stor, blank sjö och kastade sig i dess vågor, men Violanta följde sjöstranden, och vid motsatt ända af sjön kom floden åter fram, starkare och friskare, som om den hade samlat nya krafter af sjöns vatten.
Men just här låg en kvarn.
Mjölnaren, som byggt den, hade lagt broar öfver floden, och dess vågor drefvo de stora hjulen i kvarnen.
Här var ett larm och ett stoj af de brusande böljorna och de klapprande kvarnhjulen, så att det dånade i Violantas hufvud. Högt på trappan öfver hjulen stod mjölnaren själf. Han var rund och hvit som en mjölsäck, och bredvid honom stodo hans tre små barn, runda och hvita som nygräddade hvetebullar och med ögon så svarta som russin.
Då mjölnaren fick syn på flickan, som kom springande, ropade han till henne:
»Hvart bär det af, flicka lilla, så tidigt på dagen?»