Då såg modern upp i körsbärsträdet och frågade:
»Kommer hon aldrig tillbaka? Kommer aldrig mitt barn igen?»
Då skakade körsbärsträdet sin krona och hviskade:
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!»
Men då gräto modern och Fridolf, ty de kände med sig, att de aldrig skulle se Violanta mera.
Tidigt en klar höstmorgon hade Violanta vaknat.
Hon steg upp och smög sig på bara fötter ut ur huset, och först då hon var utanför tog hon på sig skorna.
Hon band en röd och hvit bomullshalsduk kring hufvudet för att icke solen skulle bränna henne för mycket, och så började hon springa.
Hon följde bäckens fall från den ena klippafsatsen till den andra, till dess hon nådde dalen.