»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sade Violanta sakta. »Till dem vill jag också gå!»
Fridolf skrattade.
»Du går inte från mor och mig och från vårt kära lilla hem här uppe bland körsbärsträden,» sade han.
Violanta svarade icke, men Fridolf såg, att det var något hon funderade på.
Hon började bli så underligt tyst och satt helst ensam vid bäcken och såg ut öfver det vida landet vid hennes fötter.
En morgon, då modern och Fridolf vaknade, var Violanta borta.
De sökte henne öfverallt, de väntade från morgon till middag och från middag till afton, men hon kom icke.
Då gick modern till bäcken och frågade den:
»Kan du säga mig, du brusande bäck, hvem som har lockat bort min flicka?»
»Hafvets vilda vågor! Hafvets vilda vågor!» sjöng bäcken och skummade vidare.