»Det kan jag inte svara på,» svarade Violanta. »Jag har ju aldrig sett, hur det ser ut på andra ställen.»
»Men så finns det i alla fall inga på hela jorden, som äro så lyckliga som vi!» sade Fridolf.
»Ja hvem kan veta det!» svarade Violanta. »Vi veta ju inte, hur andra ha det!»
»Men hvar dag hos oss är lycklig,» invände Fridolf, »och alla dagar likna hvarandra här.»
»Ja, alla dagar likna hvarandra här,» sade Violanta och suckade.
I detsamma föllo några mogna körsbär ned från trädet i bäcken och sköljdes bort med strömmen.
»Hvart segla ni hän? Hvart segla ni hän?» ropade Violanta.
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade bären och försvunno som två bloddroppar i strömmen.
Violanta reste sig och såg ut öfver det vida landet under henne.
Det blåste öfver slätten, och längst mot horisonten mörknade den blå strimman.