Då vinden sväfvade öfver dess krona, skakades ett helt snöfall af hvita blommor ned i bäcken och flöt bort med strömmen.
»Hvart flyta ni hän? Hvart flyta ni hän, ni fina, hvita blommor?» frågade Violanta, då hon såg blommorna hvirfla bort.
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» svarade körsbärsblommorna och försvunno öfver sluttningen.
När det blåste uppe på fjällåsen, kunde man se, huru den blå randen vid horisonten blef mörkare och mörkare och till sist hotande svartblå.
»Hvad är det svarta där, långt borta?» frågade Violanta modern.
»Det är hafvets vilda vågor!» svarade modern.
Så gick sommaren, och mor och barn lefde ett lyckligt lif tillsammans där uppe i det lilla huset på fjällåsen.
Alla de vilda rosorna voro utblommade, och körsbären började mogna.
En dag sutto Fridolf och Violanta tillsammans under körsbärsträdet vid bäcken.
»Hör du, syster,» sade gossen, »tror du, att det finns något vackrare ställe på jorden än här?»