Vid denna bäck tvättade modern den ull hon hade spunnit, medan barnen plaskade i vattnet med sina nakna fötter eller byggde små båtar, som de satte ned i bäcken och läto segla öfver fallen.
Då barnen blefvo större, började de hjälpa modern med allehanda arbete. Fridolf bar vatten från källan, samlade bränsle och gräfde i trädgården.
Violanta lärde sig sy och spinna. Om vintern satt hon mest inne vid sin slända, men när våren kom, gick hon med ullen, hon hade spunnit, till bäcken för att tvätta den ren.
Hon var nu sexton år gammal och en lång och vacker flicka.
Då hände det en vårdag, att hon gick till bäcken med sin ull. Hon låg på knä i gräset, böjd öfver vattnet, som med brusande fart sköljde öfver hennes händer och störtade ned mot fallen.
Det såg ut som om alla vågor hade så brådt att komma nedför berget och ut mot slätten. Violanta låg stilla och såg på det hvita, skummande vattnet, och så frågade hon:
»Hvart skyndar du dig bort, du brusande bäck?»
Då ropade bäcken högt:
»Till hafvets vilda vågor! Till hafvets vilda vågor!» och stormade vidare.
Bakom Violanta stod ett blommande körsbärsträd.