Där låg han och darrade och frös och svettades, och icke ett ord svarade han, på hvad man frågade honom om.
Sjuk blef han och det på allvar, och i tre veckor låg han i feber och talade underliga ting om svarta troll med eldögon och draksvansar, som skreko så att man kunde bli tokig af att höra på det.
Men då Olle blef frisk, var han som en annan gosse. Först och främst åt han med god aptit, och så arbetade han med ifver, och så började han att leka med de andra barnen, och när någon frågade honom:
»Nå, Olle, skulle du inte vilja möta ett troll?» såg han mycket allvarsam ut och svarade:
»Akta dig, du, att säga så fult!»
Först många år senare fick Olle veta, att det troll, han den kvällen sett på vägen under skogen, var lokomotivet på nattåget, som på den nya banan gick från Säfsta bruk upp till Stockholm.
Alla hafvets vilda vågor.
Det var en gång en fattig änka, som bodde i ett litet hus högt uppe på ett berg med sina två små barn, Fridolf och Violanta.
Huset låg mellan stora träd, men framför det var en öppen plats, hvarifrån man kunde se långt bort öfver fält och skogar, ängar och åkrar, höjder och dalar. Men allra längst borta syntes en mörkblå strimma, och det var hafvet.
Uppe på åsen, där huset låg, sprang en källa fram, som hastigt växte till en bäck, brusade ned öfver stenarna och mellan buskar och snår sökte sin väg mot dalen.