Då kröp Bubblan ned på botten af sjön och syntes icke till på sex dagar.
Men svälten dref honom upp, ty i den lilla sjön fanns just ingen fisk, och nu hade han blifvit van vid ordentlig människoföda; och så bar fiskarhustrun till honom mat liksom Vifvan hade gjort, och försökte göra lifvet så drägligt för honom som möjligt.
Hon hade af fiskaren fått höra hafsmannens hotelser, att det berodde på, huru de behandlade Bubblan, om Vifvan skulle komma helbrägda tillbaka till dem igen.
Både hon och fiskaren gingo upp till sjön, så ofta de hade en stund ledig, och hade alltid mat med till Bubblan. Då de visste, att de på flere dagar icke skulle få tid att komma upp i skogen, satte de ett helt tråg med strömming vid sjökanten, så att han icke skulle sakna något, medan de voro borta, så att svälte gjorde han ju inte, och han kunde ju lätt nog hålla sig ren, då han hade hela sjön att tvätta sig i. Men det var också alltsammans.
Fiskaren och hans hustru sade honom visserligen ett par ord, när de kommo för att hälsa på honom, men de kunde hvarken leka med honom eller sjunga för honom, och, framför allt, de brydde sig egentligen icke det minsta om honom, utan tittade endast till honom, därför att de voro rädda för hafsmannen.
Det var något annat, då Bubblan hade sin egen, kära Vifva till lekkamrat. Hon älskade honom, som om han hade varit hennes egen bror, och delade sorg och glädje med honom, och så var hon så vacker att se på! Fiskargumman var icke alls vacker. Hon var så mager och torr som en gammal sill, och så luktade hon alltid strömming.
För hvarje år, som gick, blef Bubblan allvarligare. Han växte mer och mer — och fiskstjärten växte förstås också — och han blef lång och mager, fick långt, svart hår och sådana sorgsna mörkblå ögon. Han låg för det mesta nära stranden och spelade på sin flöjt alla de melodier, han hört Vifvan sjunga, och ännu flera, som han själf hittade på; eller också låg han och tittade upp i trädtopparna och såg björkarna vifta och granarna susa och asparna darra. Träden i skogen voro hans bästa vänner.
»Hvad hon skall längta efter er alla, ni vackra träd!» sade han till sig själf. »Stackars lilla Vifvan där nere i det stora, kalla hafvet, där det hvarken växer lingon eller nyponblommor!» och så grät han, ty det tyngde så förskräckligt på hans samvete, att det var för hans skull Vifvan hade gått till hafvet; ty hafsmänniskorna ha också samvete liksom alla andra skapade varelser.
Så började han räkna dagarna och veckorna till dess Vifvan skulle komma hem, och då han ingen almanacka hade, hittade han på, att för hvar dag som gick, lägga en liten sten vid stranden, och när han hade lagt sex gånger tre hundrasextiofem stenar, ja, då kom den lyckliga dag de skulle ses igen. Han tänkte icke på, att han just samma dag skulle kastas i hafvet!
För Bubblan var hvarje dag af dessa sex år så tung som en sten, för Vifvan flöt hvarje dag så lätt som en bölja.