Och så randades midsommardagen sex år efter den dag hon blifvit dragen ned i hafvet, och då hon skulle sättas i land på jorden igen.
Fiskaren hade tidigt på morgonen begifvit sig upp till skogssjön med sin kärra, hvarpå han satt sitt största bykkar, fullt af vatten, och däri lyfte han och hans hustru Bubblan.
De hade flätat en krans af eklöf till hans mörka hår och hängt en annan krans kring hans axlar. Då de kommo till stranden, lyfte de honom ned i båten, och båten var klädd med björklöf och röda pioner; det var ju midsommardag, och det fattiga hafsfolket skulle väl ändå se litet af allt det gröna, hvarmed jorden klär sig till midsommar.
Där låg Bubblan i båten med hakan på relingen och stirrade ut mot hafvet, hvarifrån Vifvan skulle komma.
Det var den klaraste solskensdag.
Himlen och hafvet voro så blå och flöto så öfver i hvarandra, att man knappt kunde se hvilket, som var hvilket, och öfver hela vattenytan gingo små krusiga böljor, som om en stor befolkning skulle vara i rörelse för att vänta på något, som skulle komma. Och nu! — Där ute på djupet började det röra sig! Det susade, det brusade, och se! Upp från djupet steg hela festtåget.
I spetsen kommo tre hornblåsare.
Det var tre unga hafsgossar, som redo på sprattlande sjöhästar och blåste på stora snäckor, så att kinderna stodo som segel för vinden.
Så kommo hafsmannen och hafsfrun arm i arm. Hon var klädd i grön glimmertång med pärlor, och hade koraller kring halsen.
Han var i stor uniform d. v. s. i grön gördel med blå musslor, bärnstenshalsband och bärnstensörhängen och en väldig treudd i handen.