Bakom dem kom en stor skara hafsmänniskor, hafsjungfrur i hvita skumslöjor med kransar af näckrosor kring håret, och hafsmän i blå och gröna böljekappor med rosetter af blommande tång kring stjärtarna.
De dansade par om par framför triumfvagnen, som nu körde fram öfver vågorna.
Sex frustande delfiner drogo ett stort rosenrödt snäckskal, och därpå stod Vifvan.
Hon var klädd i en hafsblå böljeslöja med tusentals gnistrande stänk, och kring hennes skuldror fladdrade hennes långa, lockiga gullhår och sväfvade som solstrålar efter henne.
Bakom triumfvagnen kom därpå den öfriga uppvaktningen af dansande sjöjungfrur, som spelade på silfverharpor och blåste på långa flöjter af kristall, medan små hafsungar hela tiden slogo volt omkring dem som delfiner.
Men uppe i luften sväfvade en lång rad af hvita måsar som en sky efter tåget.
Bubblan låg i båten och såg ut emot hafvet och emot Vifvan.
Hon log emot honom, och lyste som själfva solen, där hon gled fram öfver vågorna.
»Kommer du! Kommer du ändtligen!» ropade han och bredde ut armarna emot henne.
Hon närmade sig stranden, och nu satte hon sin fot på den stora stenen nedanför fiskarstugan.