Bubblan reste sig till hälften i båten för att vända sig emot henne, men i samma ögonblick Vifvan steg i land, trampade fiskaren så hårdt i ena sidan af båten, att Bubblan gled ut öfver den andra sidan och ned i hafvet, där hafsfolket snabbt som en tanke drog honom till botten.
Ja, nu var Vifvan hemma igen, och hennes föräldrar kunde icke nog förvåna sig öfver, huru stor och vacker hon blifvit. Hennes ögon voro blå som hafvet på en sommardag, hennes gång var så gungande, hennes stämma så sjungande, och hennes gullhår sken omkring henne, så att hon lyste.
»Vi ha ju fått en riktig prinsessa hem,» sade fiskaren och förblef stående med mössan i handen.
»Är det här ni bo?» frågade Vifvan och såg sig omkring. »Det var förskräckligt smått och trångt, och så kväfs man ju af brist på luft! Jag kom inte alls ihåg, att stugan var så liten!»
»Och Bubblan? Hvar är Bubblan?» frågade hon vidare. Hon hade icke sett, då han försvann i hafvet.
»Han kommer snart tillbaka,» svarade modern. »Hans föräldrar ville bara tala litet med honom,» och så försökte de att vända hennes tankar på något annat.
Hon skulle se trädgården och ängen, och gå upp på berget till den lilla sjön, men öfverallt gick hon tyst.
»Hvad det är smått, alltsammans!» sade hon. »Jag kan ju inte andas.»
Det enda, som gladde henne att se, var den lilla sjön, där Bubblan hade bott, och där hon hade lekt med honom, men hon tyckte också att den hade krympt ihop och blifvit så sorgligt liten.