»Det allra minsta rum nere i hafvet är mycket större, än denna vattenskvätt,» sade hon. »Den är inte stort större än hafsfruns nackspegel.»
Hvar dag frågade hon bara:
»Kommer inte Bubblan snart?» och så måste de ju slutligen säga henne, att hon gjorde bäst i att glömma honom, ty nu skulle visst hafsfolket näppeligen släppa honom mera.
Då blefvo Vifvans ögon mörka, och hon hvarken sjöng eller skrattade mera.
Hon satt endast och grubblade på, huru hon åter skulle kunna få se sin barndomsvän.
Till hafsstranden fick hon icke gå, ty fiskaren lefde i en ständig ångest, att hafsfolket åter skulle ta henne, och hon visste också nu, att på hafsbotten kan intet människobarn lefva, som icke hafsmannen själf har andats på. Hon ville helst ha Bubblan upp till sig på jorden.
Och Bubblan själf! Ja, han tänkte aldrig på annat. Han simmade omkring som en skugga nere på hafsbotten och hade aldrig ro, hvarken dag eller natt. Det plågade honom, att det ständigt blänkte till och strålade i hafvet, och den eviga musiken där nere gjorde honom så orolig och sjuk att han ofta borrade sig ända ned i botten för att slippa höra den.
Han tänkte på tystnaden uppe vid den lilla skogssjön, på björkdoften och de varma ångorna från granskogen. Han slöt ögonen för alla de blå böljorna, som susade så lockande omkring honom och tänkte på nyponbuskarna, som nu stodo fulla af rosor, och smultronbacken, där nu Vifvan gick och plockade bär, och han grät så salta tårar, som endast en hafsgosse kan gråta.
In till stranden fick han aldrig simma, men ibland fick han tillåtelse, att stiga upp öfver vattenytan och se emot land. Och då kunde han ligga timtals i solskenet och stirra in mot skogen, där han kände den höga granen, som sköt upp öfver de andra.
»Där bakom ligger min egen, älskade sjö!» suckade han. »Och där går Vifvan ensam, ensam!»