Och Vifvan satt nästan alltid uppe vid sjön. Då hon icke fick gå ned till hafvet, ville hon icke se det. Hon längtade efter hafvet så att det brände i bröstet på henne, och hvarje andetag hon tog var henne en plåga.
»Om jag ändå hade Bubblan här!» suckade hon. »Så skulle vi tala om hafvet och om allt det underbara där nere, och — hvem vet — kanske kunde hon en dag få veta hemligheten, huru han skulle kunna föra mig lefvande ned på djupet.»
Hon lät smultronen stå utan att äta dem och lät blommorna vissna utan att plocka dem.
Hon brydde sig icke om någonting.
Ibland stod hon uppe på backen och såg ut öfver stranden, och då inbillade hon sig, att hon såg Bubblan ute på hafvet, men det kunde ju lika gärna vara en hafsmås, som simmade på vågorna.
Och Bubblan såg mot land och undrade, om det var Vifvans långa gullhår, som lyste uppe på sluttningen, eller om det blott var solstrålar på ängen.
Så gick hela sommaren, och hösten kom.
Det hade regnat mycket på sensommaren, och alla bäckar och åar voro fulla af vatten. Från den lilla skogssjön flöt också en bäck ned mot hafvet. Den hade lång väg att gå genom den djupa skogen och genom en bred, trädbevuxen dal ut till hafvet.
Under hela försommaren hade den varit torr, och man kunde gå i flodbädden som på en väg, men nu efter regnskurarna fylldes den allt mer och mer med vatten och sprang skummande från sjön in i skogen och vidare ned mot hafvet.
»Denna bäck finner väg till hafvet,» tänkte Vifvan. »Skulle det vara omöjligt, att finna väg från hafvet och dit upp?»