Om hon blott en gång kunde få tala med Bubblan! Men hur skulle det väl gå till? —
Då hände det en dag, att det blef en stark storm, och hafsfolket hade fullt upp att göra med att dansa omkring ett skepp, som var nära att förlisa långt ute på hafvet.
Fiskaren var upptagen af att draga i land sina not och båtar, och då passade Vifvan på och sprang allt hvad hon kunde längs stranden till en liten bukt, där det alltid var mera lä än på andra ställen.
»Bubblan!» ropade hon emot stormen. »Bubblan! Kom upp! Det är Vifvan som ropar!»
Bubblan flöt nere i hafvet, ensam och sorgsen. Han ville aldrig vara med om att göra människor skada, som de andra hafsmänniskorna, och han lyssnade genom stormen och tyckte sig känna igen Vifvans stämma.
Han vågade sig upp, och då han visste, att alla hafsmänniskorna voro långt borta, simmade han, så fort han kunde, in emot stranden.
»Vifvan! Min Gullvifva, är det du?» ropade han till henne.
»Ja, ja, ja!» ropade hon tillbaka.
»Och aldrig kunna vi nå hvarandra mera,» svarade han med klagande stämma. »Min far har sagt, att lefvande kommer du aldrig mer till hafvets botten. Han hatar din far och mor och dig och alla människor!»
»Då måste du komma till mig,» sade Vifvan. Hon kunde nu tala saktare, ty Bubblan hade simmat helt nära henne.