»Ser du», sade hon och böjde sig så långt ut öfver vattnet, som hon kunde, »när bara denna storm är förbi, skall du simma upp i bäcken, som långt här ifrån kastar sig i hafvet. Jag vet, hur dess lopp går, och när du följer det, kommer du till sist till vår egen sjö bland bergen i skogen. Där skall ingen ta dig ifrån mig och ingen finna dig, och där skola vi lefva så lyckligt med hvarandra som då vi voro barn. Kommer du, Bubblan?»
»Om jag kommer!» svarade han. »Ja, så säkert, som jag lefver, kommer jag, ty jag kan inte lefva långt från dig!»
»Men vägen är svår!» sade Vifvan. »Du måste hela tiden simma emot strömmen.»
»Om jag bara når dig, simmar jag mot alla rasande böljor,» svarade han.
»När då stormen är öfver, ger du dig åstad, och tre dagar efteråt väntar jag dig uppe vid sjön!»
»Du skall inte behöfva vänta tills solen går ned den första dagen, förrän jag är hos dig,» svarade Bubblan, och därmed skildes de, ty han hörde på böljebruset, att hafsinvånarna voro på väg hem från skeppsbrottet.
Då stormen var förbi, brusade hafvet ännu i två dagar, men så lade det sig till ro, och allt blef stilla. Solen kom åter fram på himlen och lyste på allt det färgade löfvet i skogen.
Vattnet stod högt i sjöarna, och alla bäckar skummade och brusade hvita ned öfver höjderna.
Det var tidigt på morgonen, medan hafsfolket ännu hvilade, då Bubblan steg upp öfver vattenytan och simmade in mot land. Han följde kusten åt, tilldess han kom till mynningen af den ström, som Vifvan talat om.
Här var landet lågt, ån var bred och flöt tämligen stilla ut i hafvet. Det första stycket var icke svårt att simma, då dalen bredde sig jämn, och Bubblans största förskräckelse var, att någon från hafvet skulle se honom och sätta efter honom; därför höll han sig intill strandbrädden, där vassen dolde honom.