Hon väntade i tre dagar, hon väntade i sex, men då Bubblan aldrig kom, tänkte hon, att hon, skulle följa bäckens lopp och se efter honom; och så sprang hon in i skogen och gick hela tiden längs bäcken.
Den skummade i väg så hvit och glad, som om den aldrig skulle ha sett något sorgligt i hela sitt lif.
På ett ställe tyckte Vifvan, att det var blod i vattnet, men det var blott asparnas röda blad, som hade droppat ned.
Och så sprang hon nedför berget, genom dalen och ut mot hafvet! Nej, Bubblan fanns där icke!
»Bubblan, min Bubbla! Hvarför kommer du inte?» frågade hon och lade sig på en stor sten och såg ned i det klara hafsvattnet. Men ingen svarade.
»Bubblan, är du där?» frågade hon åter och lade ansiktet ända ned öfver vattnet.
»Ja!» hörde hon tydligt en stämma svara där nere.
»Törs jag komma till dig?» frågade hon igen. Hon tyckte så säkert, att det var Bubblans röst hon hörde. »Kom!» hviskade det där nerifrån. »Kom fort!»
Då gick Vifvan ut på den yttersta stenen, och där under var hafvet så djupt, att hon icke kunde se botten.
»När du inte kan komma till mig, så kommer jag till dig!» sade hon. »Nu kommer jag!»