»Visst gråter du!» ropade den lille gossen. »Men hvarför gråter du?»
»Din satans unge!» ropade den långe herrn och reste sig. »Hvarför skulle du komma och blanda bort korten för mig?»
Hans ögon blixtrade och han såg så där grym och elak ut, som Walter kom ihåg honom från deras första möte. Men gossen lät icke skrämma sig. Han fortsatte att blåsa på sin flöjt i all stillhet, medan de första långa solstrålarna sköto upp öfver horisonten.
»Ja, jag ser, jag har förlorat spelet,» sade den store spelmästarn och slog kappan stramt öfver skuldrorna. »Men mister du en, stå dig tusen åter, och inte må du tro jag grämer mig öfver förlusten af en sådan sparfunge som du!»
Han spottade framför sig så det fräste i kiselstenarna, och så gick han med långa steg, utan att vända sig, bort öfver stenberget och försvann bak klipporna.
»Hvad det var synd om honom!» sade den lille gossen och såg efter honom. »Han såg så ledsen ut!»
Walter darrade öfver hela kroppen. Han böjde sig ned och tryckte gossen fast till sig.
»Ja, nu får jag springa tillbaks till fåren,» sade den lille och gjorde sig lös, och så sprang han allt hvad han orkade nedför berget.
Men Walter tog fram fiolen och såg länge på den.
»God morgon, min hjärtevän!» sade han och vände på den i morgonsolen. »Det är länge sedan vi två mötte hvarann på tu man hand. Det är som om jag rent skulle ha glömt bort dig för alla de människor vi skulle spela för. Men nu ska vi allt börja ett nytt lif tillsammans. Nu vet jag hur man ska spela. Man ska spela för sig själf!» och så kysste han fiolen.