»Topp!» svarade den långe. »Det är jag med om! Men nog kunde vi spara oss den komedin, ty när solen går upp är du i alla fall min.»
Den lille gossen hade inte alls förstått hvad de två talade om. Han stod och såg ut öfver det vida landet, som låg i morgondimmorna och väntade på solen.
»Vill du spela det stycket, jag hörde, en gång till?» frågade Walter.
»Ja, om du vill, då gör jag det gärna,» svarade gossen och började genast att spela.
Den långe herrn satt på en sten med ryggen vänd till hälften emot honom och tycktes icke ge minsta akt på hvad han spelade, men efter en stund vände han litet på sig, och bäst som det var, hade han gjort helt om. Han satt med armbågarna mot knäna och hufvudet stödt i händerna och lyssnade.
Walter märkte att det försiggick en så märkvärdig förändring i hans ansikte. Hans långa, smala ögon, som han annars knep ihop, öppnade sig och skeno som två flammor. Hans breda mun upphörde att le, och hans lilla, smala panna fick några djupa veck mellan ögonbrynen, som kommo honom att se så allvarlig och sorgsen ut.
Den lille gossen gaf icke minsta akt på honom. Han spelade i allt lugn på sin flöjt, och det klingade så klart och lyckligt i morgonluften där uppe på berget, medan det blef rödare och rödare på himlen. Det var nästan som om flöjttonerna lockade solen närmare och närmare.
Walter kände en sådan frid och lycka strömma in i sin själ, att han rent glömde bort, att det var hans eget lif som stod på spel. Men då han såg bort till den store spelmannen, ja, då fick han se något så underbart. Tårarna tillrade ur hans ögon och föllo i tunga droppar ned mellan hans långa fingrar.
»Du gråter!» ropade Walter. »Se, du gråter! Nu har du ingen rätt öfver mig mera.»
»Jag gråter visst inte!» svarade den långe herrn förargad och torkade fort bort tårarna med baksidan af handen. »Men man får en så otäck snufva här uppe i morgondimmorna. Jag är inte van att vara så tidigt ute.»