»Ja, kan det göra dig glad, så kommer jag gärna med,» sade gossen. »Men då få vi allt skynda oss, så jag fort kan vara tillbaka till fåren igen.»
Han lade sin lilla hand i Walters, och de började båda att springa allt hvad de kunde; gossen på sina bara fötter, Walter på sina sporrklädda stöflar. Då de nalkades stenberget, såg Walter hurusom en lång, gänglig figur stod emot en af de bara tallarna där uppe, och han förstod genast hvem det var.
»God morgon,» sade spelmästaren och tog till mössan med två fingrar. »Det är bra, att du är punktlig. Men hvad är det för ett påhäng du har med dig? Hvad ska ungen där att göra?»
»Å, jag skulle vilja, att du också hörde honom spela en gång,» svarade Walter. »Jag för min del har aldrig hört något vackrare.»
»Den där bytingen!» sade den långe herrn hånfullt. »Är det på den där flöjten han spelar?»
»Ja,» svarade Walter. »Och det gör han så vackert, att man inte kan låta bli att gråta.»
»Då måtte man vara ett sådant smörhjärta som du,» svarade spelmästaren och skrattade. »Du skall väl inte kunna inbilla mig, att jag skulle kunna gråta öfver att en bondunge blåser flöjt?»
»Ska vi slå vad?» sade Walter. »Så sant jag står här, så ska han kunna spela tårar i dina ögon.»
»Men hvad ska vi slå vad om?» frågade spelmästarn.
»Om min frihet,» svarade Walter. »Om du bara fäller en enda tår när han spelar för dig, då har han betalat min skuld, då har du ingen rätt öfver mig längre.»