»Hvar har du lärt dig den där vackra visan?» frågade Walter ånyo.
»Den sitter här i pipan,» sade gossen och vände på flöjten. »Jag tycker om den, därför låter jag den komma fram.»
Morgonrodnaden blef allt starkare på himlen, och Walter började känna en underlig frossa öfver hela kroppen. Det var något som sade honom, att hans öde snart skulle vara afgjordt, och han blef med ens så förfärligt rädd, att han tyckte han hellre skulle vilja dö än gå upp till stenberget.
»Hör du, lilla gosse,» sade han till herdegossen. »Jag skall vara på stenberget vid soluppgången, men jag är så förfärligt rädd.»
»Hvad är du rädd för?» sade gossen och skrattade. »Är du rädd för solen?»
»Nej, jag är rädd för någon jag skall möta där, en sträng herre, som vill mig illa.»
»Inte ska du vara rädd,» sade gossen. »Här uppe finns inga stygga. Här är godt att vara.»
»Men den mannen jag ska möta,» sade Walter. »Han bor inte här. Han kommer för att ta mig bort med sig. — Vill du inte gå med och försvara mig?»
»Jag har ju inte så mycket som en käpp,» sade gossen.
»Det gör ingenting,» sade Walter. »Men jag skulle känna mig så trygg om du ginge med mig.»