Hvad skulle nu komma?
Det ryste i honom af en obestämd fasa för något obekant, som skulle göra slut på hans frihet. Och hvad var det för resten för en frihet han haft? Han som varit kungens och hvar mans tjänare. Han som hade gjort hela världen till viljes, men tegat med hvad han själf hade att säga. — Men nu var det inte tid att stå och sörja. Det var bara att lägga benen på nacken och ge sig i väg för att inte komma för sent.
Han tryckte hatten ned öfver pannan, tog fiolen under armen, slog kappan öfver axlarna och skyndade ut i natten.
Det var en skön, kall månskensnatt. Himlen var ljus och stjärnströdd och månskenet flöt i strömmar öfver jorden. Walter sprang allt hvad han kunde, ty det var en ganska lång väg upp till stenberget. Han såg sin långa skugga springa bredvid sig på den hvita vägen. Nu kom han in i skogen, och då han gått några timmar, såg han hur stjärnorna började blekna. Det ljusnade i öster, och snart skulle solen gå upp. Han skyndade då framåt med dubbel fart och snart var han ute ur skogen och uppe på vidderna. Han kunde redan se stenberget rakt framför sig. Rundt omkring bredde sig öppna fält med kort gräs. Där brukade herdarna vakta sina hjordar. I morgonrodnaden kunde han skönja hur det rörde sig mellan de små buskarna. Det var de ulliga ryggarna af fåren, som började vakna.
Då hörde Walter plötsligt en så egen melodi. Först trodde han att det var en fågel, men nu förstod han, att det var någon som blåste på flöjt. Så brådt han hade, fick han ändå lof att stanna och lyssna.
Han tyckte det var den vackraste, enklaste melodi, han nånsin hört. Den lät som om morgonstjärnan själf skulle ha sjungit den uppe i himlen, så klar och lycklig tonade den här i ensamheten. Den trängde helt in i Walters hjärta och fyllde honom med en så ljus och stilla glädje, att tårarna kommo honom i ögonen. Nu såg han hvarifrån tonen kom. Det var en liten ljushårig herdegosse, som satt på en sten och blåste flöjt.
»God morgon!» ropade Walter till honom. »Hvad du spelar vackert!»
Gossen såg upp, men svarade inte. Efter en stund började han blåsa igen.
»Så vackert du spelar!» sade Walter åter. »Är det för fåren du blåser?»
»Jag blåser för mig själf,» sade gossen sakta och spelade vidare utan att bry sig om Walter.