Walter visste precis hur de önskade det, och alla voro de så innerligt nöjda med honom. Och han spelade sig fram till ära och heder, till gyllene dukater och granna kläder, och alla slogos om att få tag i honom.

Enhvar tyckte, att Walter just spelade honom till nöjes, och Walter log emot hög och låg, emot flickor och gossar. Han brydde sig inte mera om hvad han spelade, bara alla voro nöjda med honom och sade honom vackra saker. Slutligen blef han fast i kungens gård, ty ingen kunde som han läsa kungens tankar och spela dem fram på fiolen. Och han gick klädd i sammet och siden, med rosetter vid knäna och diamantring på lillfingret, och med doftande olja i håret.

Och han hade blifvit så fin och förnäm, att folk reste sig när han kom in i rummet. Och ve den, som vågade säga ett ord eller röra på sig när Walter satte stråken till fiolen. En sådan blef genast utkörd ur kungasalen.

Förr i världen hade Walter knappast någonsin lämnat fiolen ur händerna, men nu hängde den på väggen när han inte spelade för folk. Han tyckte om att hvila sig mellan allt det där eviga spelandet, och för resten hade fiolen blifvit så främmande för honom, sedan den inte mera spelade hans egna, men bara alla andra människors tankar.

Ibland kunde Walter plötsligt tänka: »Hvad är det som fattas mig? Jag har ju allt hvad en människa kan önska sig: pengar och heder och min konungs ynnest, och jag behöfver aldrig ängsla mig för morgondagen. Hvad är det väl som fattas mig?» Han undrade då, om det kunde vara tanken på att all denna härlighet en gång skulle taga slut, när spelmästaren kallade honom att möta sig. Men det föreföll honom att vara något så långt borta i en aflägsen framtid, att han inte alls behöfde bekymra sig däröfver. Han tänkte inte på att åren gingo. Han räknade dem aldrig och han märkte därför icke, att det kom en dag då de tio åren voro slut.

Det var en kväll, Walter hade spelat för kungen. Han hade spelat många lustiga och glada saker, ty han hade genast sett på kungens ögon att han var i upprymd sinnesstämning och önskade muntra visor. Nu hade alla gått till ro, men Walter dröjde ensam kvar i den stora salen.

Han kände sig inte glad till mods, men han kunde inte förklara sig grunden därtill. Måhända var det därför, att han i kväll helst hade velat spela de sorgliga melodier, af hvilka hans hjärta var fullt, men i stället hade han varit tvungen att spela alla kungens glada tankar.

Och inte hjälpte det att kungen klappat honom på axeln och sagt, att han var den bästa spelmannen i hela världen. Den stora salen var nu tom, och i Walters hjärta var det också tomt. Han stod med fiolen i handen och såg på månskenet, som silade in genom fönstren. Då tyckte han plötsligt, att det blixtrade alldeles tätt utanför det mellersta fönstret, men han tänkte att han nog sett galet, ty himlen var ljus och stjärnklar.

Han gick ändå nära fönstret för att titta ut, och då fick han se något som låg och lyste på fönsterkarmen utanför. Det var en liten bit skinande hvitt papper. Han räckte handen ut efter det, och då såg han tydligen i månskenet hurusom på papperet stod skrifvet med stora bokstäfver: »X. Y. Zeta väntar dig i morgon vid soluppgången på stenberget. Kommer du icke, så kommer jag och hämtar dig.»

Plötsligt stod det klart för Walter, att de tio åren just voro slut efter denna midnatt, och nu var han icke mera sin egen herre. Nu hade tiden kommit, då han skulle afbetala sin skuld.