»Var så god,» svarade mannen. »Här har du den! Nu kunna vi ju genast försöka om mitt medel hulpit dig. Spela mig nu ett stycke, sådant som du tror att jag skulle tycka om det.»
Walter stirrade på honom. Plötsligt tyckte han, att mannen hade fått ett helt annat utseende.
»Du är stygg,» sade Walter. »Du är elak och fräck! Nu ska jag spela ett stycke efter ditt sinne.» Han satte stråken till fiolen, och det var som om den dansade af sig själf. Den flög så lätt som en ljusstråle öfver strängarna, och allt hvad Walter ville den skulle spela, det spelade den ögonblickligen.
Det var en vild, flygande dans med skärande oljud och vågade språng och långa drillar, som tjöto som hånskratt.
Den långe herrn knäppte med fingrarna. »Bravo! Bravo!» ropade han. »Precis som jag vill ha det! Det var en dans med fart och humör, och inte något känslopjunk. Ja, nu är du klar till att hjälpa dig själf!»
Därmed slog han sin stora kappa öfver axeln och nickade till Walter.
»Farväl så länge, min lilla lärjunge!» ropade han. »Alltså om tio år! Och pass på att vara precis!» och därmed gick han med så långa steg in emot skogen, att han inom ett par sekunder var försvunnen. Det var som om han blåst bort som en låga.
Walter rätade på sig. Det föreföll honom som han plötsligen blifvit en hel karl och han grep fast om halsen på sin fiol som om han fått tag i den för första gången i lifvet, och så vandrade han ut i världen för att pröfva sin lycka.
Han märkte genast, att den pris han fått af mäster-spelmannen hade klarat alla hans begrepp. Nu gick han icke längre och grubblade öfver sina egna tankar, han spelade allt hvad de andra önskade, och han kunde genast se på deras ögon hvad de ville höra.
En ville ha det vildt, en annan ville ha det mildt. En ville ha det roligt, en annan varmt och soligt. En ville ha det flott och fräckt, en annan ville ha det stramt och korrekt. Somliga tyckte om sant och fromt, andra nöjdes med grant och tomt.