»Jag äger intet annat i hela världen än mig själf,» svarade Walter modfälld. »Hvad skulle jag väl då kunna ge dig?»
»Å, det är mycket bra,» svarade den främmande. »Det är alldeles nog om du ger mig dig själf. Jag har en inbiten lust att rå om unga själar.»
»Hur menar du?» frågade Walter. »Hur ska vi göra upp handeln?»
»Det är mycket enkelt,» svarade spelmannen. »Jag ger dig nu på eviga minuten en pris ur min dosa, och därmed är din lycka gjord. Sedan kan du roa dig bäst du gitter i tio långa år, men efter den tiden tillhör du mig. Då kommer jag och kräfver dig.»
»Tio år!» sade Walter gladt. »Det är ju en skön, lång tid. Och ännu är jag bara aderton år. Men hur skall jag finna dig, när betalningstiden är inne?» frågade han så.
»Det blir mycket enkelt,» svarade den främmande. »När stunden kommer, ska jag skicka dig mitt visitkort. Men kom ihåg,» tillade han, och hans underliga ögon blixtrade. »Kom ihåg, att om du lurar mig och inte infinner dig, där jag stämt möte med dig, då är det slut med dig. Jag tål intet uppskof i mina inbetalningar.»
»Du kan vara säker,» svarade Walter. »Jag ska inte låta dig vänta; men låt mig nu få smaka på tobaken.»
Den långe herrn räckte den lilla näfverdosan tvärs öfver diket till Walter, som dök ned i snuset med två fingrar, tog sig den största pris han kunde åstadkomma, och snusade upp den i näsan med darrande ifver.
Han nös genast tre gånger och strax kände han som en smäll i hufvudknoppen. Det blef så underligt klart inne i hjärnan på honom.
»Gif mig fiolen!» sade han ifrigt och räckte handen efter instrumentet, som den främmande ännu höll.