»Å, det är inte tiden det kommer an på,» svarade mannen. »De flesta människor tro att det beror på det här!» och han viftade med handen. »I stället för att det skall sitta här!» och han pekade med toppen af sitt långfinger på pannan. »Här sitter det, min herre! Jag skall säga dig, att du är lika dum som de flesta andra. Du vill spela för människorna hvad du själf tänker på. Hvad tror du folk frågar efter dina tankar? Du skall spela för dem, hvad de helst vilja höra. Du skall spela för dem hvad de tänka på. Du ska alltid veta: Den vill ha det så, den vill ha det så! Nu ska de få det precis som de vill ha det.»
»Men hur i all världen ska jag kunna veta hur de andra vill ha det?» frågade Walter och gjorde stora ögon.
»Det ligger i luften! Det vädrar man,» svarade spelmannen och spärrade upp näsborren som en jakthund.
»Nej,» svarade Walter. »Det vädrar jag aldrig. Jag har nog med att komma under fund med hvad jag själf går och funderar på.»
»Ja, jag kan tänka det!» svarade spelmannen. »Och det är därför ingen gitter höra på dig, och det är därför du blifvit så sorgsen, så du höll på att gå och hänga dig.»
»Hur kan du veta det?» frågade Walter. Han blef riktigt rädd.
»Det såg jag genast på dig. Du såg så hängfärdig ut. — Men ser du, jag har en liten dosa full med en ganska egen sort snustobak. Om du bara skulle få en enda pris ur den dosan, då skulle du också genast få det rätta väderkornet, så du alltid precis skulle förstå, hvad du ska spela för folk.»
Härmed tog han fram en liten näfverdosa ur sin bröstficka och smällde på locket med sina långa fingrar.
»Det måtte vara en riktig trolltobak, den där!» sade Walter och sneglade till dosan. »Men det kostar väl stora pengar att få sig en pris ur den?»
»Hvad skulle du vilja bjuda mig?» frågade spelmannen.