Han bugade sig så djupt, att toppen af hans hägerfjäder rörde vid landsvägen.
Det brusade af toner omkring Walter. Det var som om en hel orkester hade utbrutit i jubel för att hylla kejsaren. Han tyckte nästan att han såg honom rida förbi på vägen och bockade sig själf i största ödmjukhet.
»Nu draga de bort,» sade spelmannen, då musiken blef svagare och svagare, till dess den helt dog bort.
»Och nu skratta vi åt hela packet!» sade han så och lät stråken flyga öfver strängarna, så det klingade som ett gapskratt.
»Var det så du ville ha det?» frågade han Walter.
»Du var mig en fan till att spela,» sade Walter. Han kunde inte finna ord för sin beundran. »Hvad är du egentligen för en människa? Hvad heter du?»
»X. Y. Zeta, så mycket du vill veta!» svarade spelmannen och visade honom spetsen af sin tunga.
»Nå, det angår mig för resten inte,» svarade Walter. »Och du lärer naturligtvis inte konsten ifrån dig.»
»Det har jag redan gjort åtskilliga gånger,» svarade spelmannen. »Och jag har haft många snälla lärjungar.»
»Men det tar väl en gräsligt lång lärotid, innan man kommer underfund med ditt spelsätt?» sade Walter.