Han började med att skrapa öfver alla strängar medan han jamade och tjöt som en katt, men plötsligt upphörde han, lade bågen så sakta som luft öfver strängarna, och så började serenaden. Han spelade på samma gång sången och ackompanjemanget, och något så ljuft och tjusande hade väl Walter aldrig hört i hela sitt lif.
Det vaggade och snyftade i strängaspelet som suckar från ett längtande, blödande hjärta, medan sången sväfvade som brinnande böner, än sakta hviskande, än stigande och svällande. Den slutade med tre suckar, den ena saktare än den andra, som liksom ströko Walter öfver kinden med smekande ömhet. Han tog med handen till ansiktet och märkte att det simmade i tårar.
»Ja, ser du,» sade spelmannen sakta och sträckte ut stråken emot Walter. »Här ha vi tösen hängande på bågspetsen. Det gick som en dans!» och så skrattade han liksom invändigt med ett besynnerligt doft skratt.
»Du kan visst spela allt,» sade Walter. Han kunde knappast tala.
»Ja, det tror jag nog jag törs säga,» svarade den främmande. »Är det något du särskildt kunde ha lust till?»
»Kan du spela så där ståtligt och stort och bredt, så det låter som glädje och festlighet?» frågade Walter.
»Det ska du genast få höra,» svarade spelmannen.
»Nu är det alltså kejsaren som kommer! Vi se redan hans följe där långt borta på landsvägen, och nu ska vi ta emot honom med triumfmarschen.»
Han drog ett par stora ackorder öfver alla strängarna. Det lät som om trumpeter och horn hade blåst fanfarer. Och så började triumfmarschen. Den började dämpad, som om den väntade på någon som skulle komma, men steg och steg beständigt i styrka.
»Där ha vi dem,» sade spelmannen och började buga. »Där ha vi kejsarens följe, hans riddare och hofmän, och där — där ha vi kejsaren själf!»